”Olofs approach har varit respektfullt respektlös”
AV ANNA MÅNSSON
Det är mindre än två veckor kvar till midsommarafton – stänger ska smyckas, potatis ska skalas och repliker ska finslipas inför den traditionsenliga premiären av Värmlänningarna. Tidigare i veckan fick jag en liten pratstund tillsammans med Olof Wretling och Christer Nerfont, den ena gör sitt 13:e år som regissör och den andra intar amfiteatern i Ransäter för allra första gången.
Debutant är kanske inte ett ord man använder så ofta om dig Christer.
Christer: Nej, det var en av anledningarna till att jag tackade ja. Dels så har Olof och jag pratat om att det skulle vara kul att jobba ihop och dels är det kanske min enda möjlighet att få vara en del av den värmländska berättartraditionen, eftersom jag ju i grunden inte är värmlänning. Sen har jag aldrig spelat i en amfiteater och det är ju en kompetensutveckling. Det är också så skönt att få träffa amatörer i spelrummet som håller på för att det är jäkligt roligt, det var den lusten jag drevs av i början. Plus att det ju inte går att få bättre scenografi. Mer på riktigt än så blir det inte.
Olof: Och Christer kommer göra en helt fantastisk prost.
På värmländska?
Olof: Nej, när vi närmade oss det här så ville jag verkligen att Christer skulle ge det en chans att närma sig sin ursprungsdialekt, för då är det lättare att få liv i texten. Det blir också någonting väldigt spännande av just en präst som helt naturligt kan åka runt i Sverige.
Christer: Vi är ju folk som kommer från olika ställen och det hade ju blivit bedrövligt om jag hade stått och fejkat en värmländska som jag inte kan bottna i. Då kommer det som ett filter mellan mig och publiken där de sitter och tänker ”gud vad han pratar konstigt” – och då är det mycket bättre att skita i det och försöka spela en riktig karaktär.
Olof, du har sagt att det är sista gången du regisserar?
Olof: För mig har det varit väldigt viktigt, när jag fått frågan, att jag varje år har lagt produktionen på hembygdsgården. ”Vill ni att jag ska göra det så måste ni fråga mig” – för jag vill inte att någon ska få parkera där. Nu har jag fått frågan i 13 år och genom att jag nu gått ut och sagt att det är sista, så har ju jag gett gården en väldigt tidig passning. Sen är det ju också så att för att hitta fart i det så vill jag göra någonting nytt varje år – och då tror jag till slut att jag hade varit inne och börjat peta i det man inte ska peta i.
Du kommer ju från Västerbotten. Tror du att det har påverkat din regi, att du så att säga kommer utifrån?
Olof: Bra fråga. Ja jag tror att man blir modigare när man kommer utifrån. Det är inte heligt, även om man fattar att det är som att kliva in i någonting som är jätteviktigt för det värmländska kulturarvet. Men genom att komma utifrån så kan man åka in i det ganska punkigt sådär, för att man kanske också ser igenom det.
Christer: Och det får ju aldrig bli musealt, det är helt ointressant. Men där tycker jag att Olofs approach till det har varit respektfullt respektlös. Vilket ju är befriande i en sån form som är så traditionell.
Tema eldsjälar i år – hur kommer det sig?
Olof: När jag fick den här frågan i höstas så gick jag och sög på frågeställningen och tänkte på den. I samma veva så blev Stina väldigt sjuk (Stina Hellqvist som var med och startade Värmlänningarna, reds. anm) och Stina har alltid stöttat mig i allt jag har velat göra. Så jag presenterar idén för henne när hon ligger och håller på att lämna oss; ”Stina, jag vill ha en hyllningsföreställning till dig”, för hon har betytt så mycket för många. Jag tycker det är så mäktigt med människor som skapar ytor åt andra och inte styr innehållet. Heja eldsjälar som bara bär de här kulturyttringarna!
Avslutningsvis, det är ju många som har som tradition att åka och se Värmlänningarna på midsommarafton – har ni själva några midsommartraditioner?
Christer: När jag var liten så hade vi traditionen att vi gick ner i Nackarpsdalen i Röstånga med familjen, efter det har det varit begränsat. Sankthans är ju betydligt mer uppstyrt, men det var kanske mer när mina svärföräldrar bodde i Norge. Men med det sagt, det är ju härligt att fira med familjen och vi har det ju alldeles spektakulärt fint. Men det är inte ”åh, nu ska vi gå ut och titta på midsommarstången och så ska vi dansa små grodorna”.
Traditioner får förändras.
Christer: Det är väl det enda vi med säkerhet vet i livet, att allting förändras.
Olof: Jag håller med, verkligen.
Värmlänningarna spelas i Gropa på Ransäters hembygdsgård 19, 20, 27 och 28 juni. Biljetter hittar du HÄR